Så fort jag steg in så såg jag alla wannabees. Alla försökte vara lika fabulous som gudinnorna, det kvittade helt om derras pumps var slitna och köpta på en dinsko rea för 4 år sedan. Men de hade på sig de och de gick som om det var ett par Manolo Blahniks. Gucci & Louis Vuitton väskorna bars med stolthet, fast de var så falska så man kunde se det på 24.6 km avstånd. Alla var vi olika, vi hade absolut ingenting gemensamt förutom en sak, vi var alla där av samma anledning. Att få svepas med i den magiska världen på New Yorks gator, och bara drömmar oss in i den hysteriska mode världen. Vi var alla där för att vi älskade Steve & Mirande, vi var där för vi ville att Charlotte skulle få sitt barn, vi var där för vi mer än något annat älskade den hysteriska och fucking underbara Samantha, och självklart var vi där, för att följa vårt favoritpar, Carrie and Big. Med tårar, skratt och massa annat satt vi där i 2,5 timme och inte en enda gång tänkte vi på, när fan ska denna jävla filmen ta slut. Jag kunde inte hjälpa det, men jag drogs med av Samanthas härliga attityd, den den bissara mode världen mm. När filmen var slut mådde jag toppen, kom på mig själv hur jag lätt kaxigt vände på min Dolce & Gabbana klocka, slängde väskan på armen, vände på mitt fabulous as och gick därifrån, ut in the city, stoltare än någonsin.